I denna meny läggs kontinuerligt ut intressanta uppsatser och essäer

Sigurd Skirbekk: Tio tabubelagda tema i invandringdebatten
Paul Gottfried: A Sensitized World Order
Jonathan Friedman: Rhinoceros 2
Kevin MacDonald: Psychology and White Ethnocentrism
John Glad: Future Human Evolution
Alain de Benoist & Charles Champetier: The French New Right in the Year 2000
Alain de Benoist: Confronting Globalization
Petra Åkesson: Vi krigar
John Järvenpää: Peronsrån och etnicitet

De norske professorn i sociologi Sigurd Skirbekk gav under 2005 ut den mycket intressanta boken Dysfunctional Culture, där han bland mycket annat kommer fram till att dagens liberala ideologi har en totalitär potential i sig. I Tio tabubelagda tema i invandringdebatten (pdf) argumenterar han mot de främsta tabun vilka styr invandringsdebatten.
 

Historieprofessor Paul Gottfried, paleokonservativ (ej att förväxla med neokonservatism) och inspirerad av Nietsczhe, är okänd för flertalet svenska akademiker. Ett smakprov på hans tänkande ges i uppsatsen A Sensitized World Order (pdf), som delvis behandlar det Skirbekk ovan tar upp.

Professorn i socialantropologi Jonathan Friedman är den som lärt oss mest om fenomenet politisk korrekthet. I uppsatsen Rhinoceros 2 (pdf), ges en inblick i hans tankar om det.

 
I uppsatsen Psychology and White Ethnocentrism (pdf) ger den amerikanske psykologiprofessorn Kevin MacDonald ytterligare ytterligare inblickar i de spännande perspektiv som den evolutionära och genetiska forskningen bjuder på. Här introduceras begreppet implicit whiteness för att förklara (omedveten) rasmedvetenhet hos vita människor. 

 


Professor John Glad har låtit publicera en uppdaterad version av sin bok Future Human Evolution som här kan laddas ned i pdf-format.
 

Den s k Nya högerns manifest av Alalin de Benoist och Charles Champetier:
The French New Right in the Year 2000 (pdf)

Benoist har bidragit till begreppet "folken sak" och "rätten till olikhet" som svar på den brist på respekt för olikheter som han menar kännetecknar dagens antirasism som gör anspråk på att vara universell. Benosit förespråkar istället en differentiell antirasism som förnekar rasliga hierarkrier, att värdera raser som bättre eller sämre, men erkänner och respekterar folks olikheter. " ”lätta byten". Som komplement till manifestet kan man även läsa De Benoists text Confronting Glabalization (pdf).

 

Vid Lunds universitet har under 2006 godkänts en c-uppsats i sociologi/kriminologi av Petra Åkesson med titeln Vi krigar (pdf). Den behandlar unga invandrarungdomars inställning till personrån. I intervjusvaren finns en stor samstämmighet i frågan om varför de rånar företrädesvis svenska ungdomar. Det beror på att de är ”lätta byten”, de är ”mesiga” och ”rädda”. Åkesson drar sig för att använda termen rasism för att förklara deras beteende, denna term används inte alls i uppsatsen. Av vissa svar att döma finns emellertid denna dimension med i bakgrunden, t ex: ”makt för mig är när svenskarna går ner på marken och kysser mina fötter.”

 

INTRODUKTION TILL UPPSATSEN PERSONRÅN OCH ETNICITET

”För den som vill och vågar se, är parallellerna [från DDR] till dagens svenska universitetspolitik uppenbara. Kraven på politisk korrekthet och att vara makten till lags är stora. Forskningens autonomi och den produktiva intellektuella lekfullhet som krävs för att våga och kunna se något nytt har ersatts av krav på ordning i leden.”[1] - Bo Rothstein (Göteborgs-Posten 000112)

Forskningens frihet garanteras av högskolelagen vilken som allmänna principer anger ”att forskningsproblem får fritt väljas och formuleras, att forskningsmetoder får fritt utvecklas och att forskningsresultaten får fritt publiceras”. Vi ser här ett klart ställningstagande för den kritiska och självständiga kunskapssökaren som haft många, namnkunniga förespråkare. Så ansåg Max Weber att man ska vara vaksam mot allmänt accepterade värdeomdömen: ”Vetenskapens speciella uppgift, synes det mig, är den rakt motsatta, nämligen att ifrågasätta det, som gängse konventioner anser självklart.”

För ungefär tio år sedan sporrade Webers ord John Järvenpää, JJ, att skriva en d-uppsats i sociologi vid Göteborgs universitet. Syftet var att granska invandrarungdomars motiv till personrån och deras förhållande till hetsparagrafen, lagen om hets mot folkgrupp.[2]

Bakgrunden var att Brottsförebyggande rådet, Brå, i början av 2000 givit ut en rapport om just personrån. Den visade att i synnerhet utlandsfödda ungdomar var kraftigt överrepresenterade på gärningssidan medan offren främst var etniska svenskar; förhållandet gäller än idag. Dessutom hade Säpo konstaterat att etnisk betingad avoghet ibland funnits hos förövarna. I uppsatsen knöts detta till att rättsväsendet börjat se allvarligare på brott där främlingsfientliga och/eller rasistiska – hetsande – motiv funnits med, dvs sådana brott hade börjat ge högre straff. Det sociologiskt sett mest intressanta var emellertid att dylik fientlighet mot den etniskt svenska (heterosexuella) majoritetsbefolkningen inte bedömdes, och fortfarande inte bedöms, som hets (trots att lagen gjorde gällande, eller i vart fall indikerade, att så var fallet). Säpo var en av flera källor som konstaterat detta.

Uppsatsen sysselsatte JJ i ett halvårs tid, bl a gjordes ett antal djupintervjuer med ungdomar som dömts till sluten ungdomsrån för personrån. Hos tre av ungdomarna hade etniska motiv delvis funnits med i motivbilden, dock inte genuin rasism i rasbiologisk mening. Samtliga ungdomar ansåg att även svenskar kan drabbas av rasism. Och de tyckte att även svenskarna borde kunna använda sig av hetsparagrafen.

I januari 2001 var det dags för seminarium och examination. Den kvinnliga examinatorn hade svårt att ta till sig rönen och underkände uppsatsen. Såväl muntligt, under seminariet som i de skriftliga synpunkterna hävdade hon att svenskar visst kan använda sig av hetsparagrafen. Hon kunde dock inte precisera sig mer än att svenska judar var inblandade i rättegången där Ahmed Rami stod åtalad för hets.[3] Hon fick till svar att den rättegången ju snarare handlade om hets i form av antisemitism – underförstått att etniska svenskar naturligtvis inte berördes; som ovan antytts så påtalas i uppsatsen, av bl a Säpo, att svenskar i teorin har möjlighet att åberopa lagen men att de i praktiken inte kan göra det. Examinatorn ombads ta fram dokument som verifierade att etniska svenskar tillämpat lagen, något hon inte förmådde.

En annan egendomlighet är att handledare inte ska släppa fram en uppsats om man inte räknar med att den är såpass bra att den godkänns, på sin höjd kompletteras; handledaren i detta ärende är numera professor – det var alltså ingen gröngöling till doktorand som höll i det. Härtill kommer att uppsatsens opponent hade en i förhållande till examinatorn diametralt motsatt uppfattning, vilket kan avläsas i opponentens skriftliga sammanfattning:

”Överlag är uppsatsen genomarbetad och undersökningen trovärdig. Författaren har utfört intervjuer och deltagande observation under ett halvår, vilket borgar för den empiriska undersökningens giltighet. Det ges också bra definitioner och en väl genomgången bakgrund till begreppet rasism, den metodiska ansatsen och tidigare forskning på området.”

Ett bland flera krav som examinatorn ställde för att uppsatsen skulle godkännas gällde att ta bort en av dess premisser, den att etniska svenskar inte kan åberopa hetsparagrafen. Emellertid torde det bära varje sanningssökare emot att negligera en sådan, från sociologisk synpunkt, utomordentligt relevant uppgift (sociologiskt intressant är också att examinatorn som sitt främsta forskningsområde anger ”exkluderingsprocesser” [4]). Istället blev det en prövning där examinatorns kompisar vid sociologiska fakulteten avgjorde ärendet till hennes fördel.

Som relativt färsk student stod JJ där rådvillig, smått förvirrad. Vad göra? Uppsatsen skickades till ett antal intressanta forskare som han läst artiklar av. Förvånande nog hörde flera av dem av sig och anmärkte på underkännandet. En del tog offentligt ställning. Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, noterade att politisk korrekthet präglade examinatorn (Jyllands-Posten 020726-0801). Och samhällsvetaren Lasse Ekstrand konstaterade (i Gefle Dagblad 010822) att uppsatsförfattaren ”tillämpat en vedertagen vetenskaplig metod samt följt de gängse spelreglerna för en traditionell vetenskaplig undersökning. Ändå underkänns uppsatsen.”

Göteborgs universitet fick ta del av dessa synpunkter. Men någon ändring blev det inte. Nåväl, efter ”examinationen” har det tillkommit en strid ström av rön som stödjer inte bara de flesta av uppsatsens resonemang [5] men framförallt dess grundval, att svenskarna inte har möjlighet att tillämpa hetsparagrafen.

I rapport från Brå (rapport 2001:7, s 31) skriver forskarna att anmälningar från etniska svenskars sida inte saknas ”men att de av olika skäl avskrivits”. Man går inte in på vilka dessa skäl skulle kunna vara.

I en debattartikel i Aftonbladet (040410) utmålades vita män som ett kollektiv med gemensamma karaktärsdrag, som att de är empatistörda, tar för sig på andras bekostnad och inte tål kritik. Att uttalandena var nedsättande framkom av JKs motivering där också erkändes att hets mot folkgrupp inte gäller etniska svenskar: ”Det fallet att någon uttrycker sig kritiskt eller nedsättande mot folkgruppen män av svenskt etniskt ursprung torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet” (beslut 040419, ärende/dnr 1526-04-30).

Per Bauhn, docent i praktisk filosofi, har påtalat att somliga kan från sina ”uppburna positioner i medialandskapet trycka ur sig generaliseringar om de vita medelålders männen som skulle ha räknats som hets mot folkgrupp om de sagts om någon etnisk minoritet” (tidskriften Axess nr 5/juni 2004).

En av Sveriges främsta samtidsbetraktare, Anders Isaksson, har på DNs ledarsida (070714) behandlat inkonsekvensen i hetsparagrafen, sedan några år även benämnd ”hatbrott”. Isaksson refererar Brå som i rapport 2007:17 resonerar kring en korvförsäljande flicka, som för muslimer förklarat att det i Sverige är vanligast med fläsk i korvarna. Brå klassar detta som ett islamofobiskt ”hatbrott”. Isaksson noterar:

”Att frånvaron av fläskfria korvar blir en islamofobisk kränkning är en logisk följd av Brås definition av hatbrott, nämligen att ’gärningspersonen [i varje situation] tillhör en definierad majoritetsgrupp och offret en definierad minoritetsgrupp’. Den praktiska innebörden är att svenskarna i bostadsområdet skulle ha tagit hänsyn till den muslimska familjen vid korvköpet, den bar ju som minoritet upplevda rättigheter utan krav på ömsesidiga skyldigheter till hänsynstaganden. [---] minoriteter antas varken begå hatbrott inbördes eller hata och förakta svenskar. Minoriteters våld mot svennar är därför ett vanligt brott, utan hat och utan etniska eller kulturella övertoner. Hur berömvärda de politiska avsikterna bakom kampen mot hatbrott än må te sig, framstår tillämpningen som den goda viljans triumf över det praktiska förnuftet.”

I tidningen Världen idag (070723) spann ledarskribenten Mats Tunehag vidare på Isakssons artikel:

”Hatbrott innebär att det ska utrönas vilka tankar och känslor förövaren har angående vissa livsstilar eller religioner och dess utövare. Men inte mot vad eller vem som helst, utan främst gentemot muslimer och homosexuella. Om en homosexuell slår ner dig [vit, heterosxeuell man] är det ’bara’ misshandel, men om du slår ner en homosexuell ska det utredas om du hatar, känner missaktning, ogillar homosexualitet, har uttalat dig negativt om Pride-festivalen, med mera. Om en muslim slår sin fru, är det ’bara’ hustrumisshandel, men om du slår en muslim ska polisen utreda vad du tycker, tänker och känner inför islam och muslimer. Orwells tankepolis i romanen 1984 blir kusligt aktuell. Det finns alltså vissa tankar, uppfattningar och känslor som är brottsliga och vissa våldsoffer har större skyddsvärde än andra, beroende på deras livsstil eller trosuppfattning. Det påminner om sharia där män har mer värde inför domstol än kvinnor. Detta står i skarp kontrast till allas likhet inför lagen. Detta är även ett hot mot tanke- och åsiktsfrihet men också yttrande- och religionsfrihet.”

Överåklagare Sven-Erik Alhem invände mot Tunehag i Svenska Dagbladet (070801) med att saklig kritik visst tillåts. Mot vilket såväl Tunehag som andra kontrade med att det är godtyckligt om vad som är sakligt. Vem avgör det?

Per Bauhn gav sig in i debatten (SvD/Brännpunkt 070808) och argumenterade mot Alhem som hävdat att ”det är bra att lagstiftaren gett vissa personer och grupper ett extra högt skyddsvärde”. Detta, menar Bauhn, innebär att Alhem ”försvarar en tillämpning av lagen som innebär att en och samma diskriminerande handling bör straffas hårdare om den drabbar en invandrare, men inte om den drabbar en svenskfödd”. Bauhn noterar att Alhem skrivit att en kränkning av en ”invandrare med mörk hudfärg” är ”synnerligen allvarlig” för ”hela det demokratiska samhället”. Bauhn fastslår att det inte är något ”lyckat argument. Även medlemmar i majoritetsbefolkningen har hudfärg och, som Alhem själv påpekar, ’ingen persongrupp av viss hudfärg eller etniskt ursprung är överlägsen någon annan’.” Bauhn fortsatte med att referera till Petra Åkessons c-uppsats i sociologi Vi krigar mot svenskarna, som bl a berör invandrarungdomars syn på svenskar (se vidare fotnot 5): ”Om det gärningsmannen tankar om offrets etnicitet som är avgörande för vad som är hatbrott, så måste det vara hatbrott också när ungdomsgäng i Malmö rånar andra ungdomar under devisen ’ Vi krigar mot svenskarna´.”

Bauhn resonerar kring varför det blivit som det blivit, utan att kunna ge något definitivt svar: ”Kanske tanken är att kompensera minoriteter för deras förmodade underläge. Eftersom de antas vara offer, så ska deras agerande inte mätas med samma måttstock som gäller för majoriteten.”

Parentetiskt kan nämnas att Säpo under ett par år i sina rapporter, Brott mot rikets inre säkerhet, inkluderade just brott med etniska och rasistiska förtecken av minoriteter mot svenskar. Den statistiken togs dock bort. Som skäl angav en av Säpos analytiker följande: ”mörkertalet var stort, därför för man inte längre någon statistik” (Metros bilaga ”Gringo” 040920). Inom andra områden där orättvisor och förtryck av olika slag finns med, t ex misshandel av kvinnor, brukar det tvärtom vara regel att lyfta fram mörkertalet som en viktig omständighet att ta hänsyn till. Men när statsmakten vill tona ner etniskt relaterad brottslighet mot den svenska befolkningen gäller inte normala, logiska kriterier längre.

Nyligen avslöjade motpolskribenten Henrik Johansson att flera av riksdagspartiernas ungdomsförbund till en början var villiga att på sina hemsidor lägga ut en film, där en flicka utsätts för hets. Men när de fick reda på att flickan hade vit hudfärg, och förövarna var mörkhyade, ändrade de sig.[6]

Sammanfattning och slutsats

Som synes har av varandra oberoende forskare och initierade visat på det hyckleri som omgärdar hetsparagrafen. En gemensam nämnare som framträder ur deras resonemang, liksom hos de invandrarungdomar som intervjuas i JJs uppsats, är att principen om alla människors lika värde ska gälla även svenskarna. Emellertid har inget hänt i praktiken, på det politiska planet. I och med ungdomsförbundens censur legitimeras och upprätthålls en orättvis ordning enligt vilken det är i sin ordning att hetsa mot vita människor.

Det finns massvis med skäl för att hetsparagrafen och ”hatbrott” ska avskaffas eftersom de, som konstaterats, förhindrar en fri och öppen dialog. Dessutom kan hat och ilska, liksom andra känslor, inte mätas utan att man hamnar i godtycke. (Detta liksom flera av ovannämnda argument anförs i Järvenpääs bok Politisk korrekthet: likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering, 2006, kapitel 10 om hatbrott och hetsparagrafen; juridikprofessor Jacob Sundberg bidrar med iakttagelser om hetsparagrafens godtycklighet, som han menar har ”påfallande parallellitet” till ”den rättsteknik som odlades i DDR”.) Om lagen ändå ska finnas kvar, så borde i konsekvensens namn alltså även svenskar omfattas av den.

Ur konsekvensetisk synvinkel ska människovärde och likhet inför lagen gälla alla, oavsett majoritet eller minoritet. Ingen kan med hedern i behåll hävda att 13-åriga Ida, boende i en svensk förort, kan betraktas som majoritet i förhållande till ett gäng invandrarungdomar i färd med att attackera henne för att hon är en ”svennehora”. Inte heller kan Ida, i egenskap av sin tillhörighet till majoriteten, anses vara i överläge.

I alla händelser har etablissemanget – utanför riskdagen – blottat hetsparagrafens skenhelighet. Detta innebär att den politiska korrektheten inte längre har en totalitär karaktär i denna fråga. Vilket är ett första, mycket viktigt steg mot förändring. / Reaktion.nu

[1] I metodboken Forskningsmetodik (Holme/Solvang 1991, s 155), flitigt tillämpad vid svenska universitet och högskolor: ”Olika kunskapsmiljöer är ofta präglade av ett sådant tryck mot konformitet att det finns sanktioner mot dem som inte inordnar sig.”

I DN-debatt (030423) skrev Rothstein att invandringsrelaterad forskning ofta ”handlar om ideologiproduktion kombinerat med insamlande av enbart sådana data som man i förväg vet bekräftar de politiskt korrekta teser man vill driva”. Han avslutade artikeln med: ”Det allvarliga är inte att det blir dålig forskning, utan att vi blir utan sådan kunskap som gör att vi kan åtgärda problemen.” Rothstein var en av det 70-talet forskare som kritiserade Mona Sahlin för att hon 2003/04 lät avsätta integrationsforskaren Anders Westholm till förmån för forskare med invandrarbakgrund. Hennes motivering var att Westholm utgjorde en del av de förtryckande strukturerna. Sahlin, som negligerade kritiken av hennes beslut, menade alltså att en forskare med svensk etnisk bakgrund inte kan utföra (invandringsrelaterad) forskning på ett adekvat sätt.

[2] Uppsatsen kan läsas här (pdf) i sin ursprungliga form där inte ett endaste ord har ändrats sedan examinationen. Att disposition och vissa meningar skulle ändrats hade JJ räknat med. Men med tanke på händelseutvecklingen och de krav som ställdes för godkännande lät han saken bero.

[3] Vittnen finns som kan styrka detta, bl a en makedonska som då var arbetskamrat till JJ; hennes första, spontana reaktion efter seminariet var att examinatorn var den ”tråkigaste” människa hon stött på.

[5] Samhällsforskaren Pernilla Ouis skrev (Sydsvenskan 051219) att ”de goda” inte ser ”den rasism som frodas bland invandrargrupper sinsemellen och mot svenskar”. Samhällsdebattören Marie Söderqvist Tralau noterade i Skattebetalarnas tidning (Sunt förnuft, nr 1/06) att ”Den största rasismen i Sverige finns mellan olika invandrargrupper och delvis bland invandrare mot svenskar, inte åt andra hållet.”

Pierre Durrani noterade följande då han var styrelseledamot i Svenska islamiska samfundet: ”Det märkligaste med svensk etnicitet är att hets mot folkgrupp verkar kunna gälla alla andra grupper utom just svenskar, trots en ständigt tilltagande svenskfientlighet”(krönika i Östgöta-Correspondenten 031211).

I Sydsvenskan (061004) konstaterade författaren Fredrik Ekelund att flertalet personrån i Malmö begås av ”kriminella invandrare” som rånar svenskar ”enkom för att de är just ´svennar´.” Vidare misshandlas svenskar för att de anses vara ”blonda ´jävla svennar´.” Detta stöds i Petra Åkessons sociologiska c-uppsats Vi krigar mot svenskarna, som bl a berör invandrarungdomars syn på svenskar. Åkesson tar inte explicit upp rasism men att sådana tendenser finns framkommer i svaren som hennes intervjuade ungdomar ger, t ex: ”’makt för mig är att svenskarna ska se på mig och lägga sig ner på marken och pussa mina fötter”. Möjligen kan godkännandet av hennes uppsats bero på att hon är adopterad. Hursomhelst har hon tillstått att hennes bakgrund sannolikt bidrog till att få en öppen relation med ungdomarna.

[6] Henrik Johanssons avslöjande artikel om ungdomsförbundens hyckleri.

 
Startsidan
Om Reaktion.nu
Böcker
Kontakt